Väntljusstake

Jag har infört väntljusstaken i min familj. Ni ser bild på den nedan.

En lagom blandning på barnpyssel och jul. Familjemys!

Ett ljus tänds varje vecka, med början 6 veckor innan jul. Jul är så klart på midvintersolståndet.

Lite osäkert ännu på NÄR dessa 6 veckor ska börja räknas - om vi ska göra som de flesta andra inom Samfundet och tända den på torsdagarna så att det 6:e tänds torsdagen innan vintersolståndet.

Eller om vi ska ha dagarna flytande och låta själva datumet vara det som räknas, så att det 6:e ljuset tänds på självaste vintersolståndet (21/22 december).
I år behövde jag inte besluta mig eftersom vintersolståndet infaller på en torsdag!
Jag firar inte Torshelgd (ännu) och det känns som naturligast för mig med tända efter datumet och inte veckodagen... så det blir nog så jag gör nästa år.

Varje ljushållare är märkt med en runa, de första runorna i futharken - och jag läser de små verserna (som Korpöga lägger upp) när ljusen tänds.

Verserna är skrivna av en medlem i Samfundet (eller om det var en släkting till en medlem) och de tar upp det som runor symboliserar nu innan jul. De är underbara och jag är tacksam för att skaparen till dem har låtit sprida dem!!
Jag har funderat på att göra några justeringar så att de passar mig bättre, men har inte fått inspiration ännu. Det lär väl komma lagom till ass-runan! ;)

Vi har pyntat ljusstaken med självplockad fönsterlav (såklart), det är det som svensson kallar för vitmossa, även jag gör det misstaget ibland, men ingen förstår ju vad jag menar när jag säger fönsterlav.... biologens förbannelse ;).

Vi lade också dit  lavendel som jag skördat ur min lilla kryddträdgård och annat smått och gott som vi hittat hemma. Själva ljusstaken köpte jag begagnad förra året.

Den känns alltså miljövänlig, om det inte vore för att det är värmeljus med aluminiumkoppar!!!

Får se om jag kan hitta nån bättre lösning till nästa år.

För övrigt har jag helt tagit bort den elektriska adventsljusstaken med de 5-7 ljus som följarna till särkernas gud har som sitt signum i Sverige. Men den vanliga adeventsljusstaken med de 4 ljusen som tänds varje söndag inför de kristnas julafton har min make lagt in sitt veto för att få behålla.

Men vad vore ett äktenskap utan kompromisser! :)

Vi får minska på annat julpynt bara, så får det viktigaste plats.

/Linda på FrejasÖ

Väntljusstaken Urrunan

Vi tänder det andra ljuset i vänt
och låter det i urrunans tecken brinna
Med allting som kommer och allting som hänt
må det om tidernas gång åminna

Väntljusstaken Färunan

Första versen till Färunan

Vi tänder det första ljuset i vänt
och låter det i färunans tecken brinna
Tills solens drottning på nytt återvänt
må det om hennes prakt åminna

 

Jag har ingen bra ljusstake,
så jag har målat runorna på ett långljus och bränner bit för bit

Mer om detta kommer!

/Korpöga

Mörk tid - full med ljus

Nu är tiden då mörkret på allvar ger sig till känna, då höstens färgsprakande skönhet har övergått till fallna löv, kallt regn och doft av mylla. Naturen dör.

Vintern är en tid av väntan, naturen avvaktar våren och livet. Alla förberedelser är gjorda, knopparna är skapade, allt som återstår är väntan och vila. Vintern är som en symbol för själva döden.

Men nu, under den sena hösten, är döden en aktivitet, ett verb - att dö. Kylan kommer, mörkret kommer, livet faller ned och dras in i underjorden.

Det är inte konstigt att vi just under denna tid firar minnet av våra anmödrar och förfäder. Denna minnenas högtid med flera ritualer pågår för mig under en vecka.

Alvablotet – då blotlaget träffas för att tillsammans tacka gudomarna för den tid som har skänkts oss.

Hels afton, då jag tillsammans med min närmaste familj tänder ljus för de våra som har gått vidare. Vi delar minnen, tårar och skratt. 

Alla Helgona-helgen, då familjen besöker släktingars gravar och tänder ljus, eller om vi inte har möjlighet att åka till våra gravar, så går vi runt på kyrkogården närmast oss och tittar på de tända ljusen.

Och så klart Halloweenfesten med maskerad, pumpa, lek och godsaker. Det kalaset är uppdelat i två delar, på dagen ett pumpakalas för barnen och på kvällen mat och fest för de vuxna.

Allt detta som jag gör för att högtidehålla dessa Dödens dagar är inte bara viktiga för mig, utan känns självklara och näst intill nödvändiga. De underlättar för mig att möta det ofattbara – döden, min egen dödlighet, min rädsla för mina anhörigas död.

Besöken på gravarna, att se ljusen som andra har tänt och att tända egna – de ger hopp om att vi på något sätt finns kvar hos dem som älskar oss även när vi gått vidare.

De ljus som tänds på Hels afton tillsammans med de korta berättelser som vi berättar om våra döda är ett sätt att hålla minnena levande, och ett sätt att sörja tillsammans.

Tackandet av Gudomarna under Alvablotet påminner mig om att ödet inte alltid ligger i mina händer, samtidigt som det ger mig tröst om att något mer finns, och att jag inte behöver vara rädd.

Slutligen, att samla familj och vänner för fest, lek och skratt lättar inte bara upp stämningen under en mörk tid på året, utan känns också som en av meningarna med livet.

/Linda på FrejasÖ