Nu är tiden då mörkret på allvar ger sig till känna, då höstens färgsprakande skönhet har övergått till fallna löv, kallt regn och doft av mylla. Naturen dör.
Vintern är en tid av väntan, naturen avvaktar våren och livet. Alla förberedelser är gjorda, knopparna är skapade, allt som återstår är väntan och vila. Vintern är som en symbol för själva döden.
Men nu, under den sena hösten, är döden en aktivitet, ett verb - att dö. Kylan kommer, mörkret kommer, livet faller ned och dras in i underjorden.
Det är inte konstigt att vi just under denna tid firar minnet av våra anmödrar och förfäder. Denna minnenas högtid med flera ritualer pågår för mig under en vecka.
Alvablotet – då blotlaget träffas för att tillsammans tacka gudomarna för den tid som har skänkts oss.
Hels afton, då jag tillsammans med min närmaste familj tänder ljus för de våra som har gått vidare. Vi delar minnen, tårar och skratt.
Alla Helgona-helgen, då familjen besöker släktingars gravar och tänder ljus, eller om vi inte har möjlighet att åka till våra gravar, så går vi runt på kyrkogården närmast oss och tittar på de tända ljusen.
Och så klart Halloweenfesten med maskerad, pumpa, lek och godsaker. Det kalaset är uppdelat i två delar, på dagen ett pumpakalas för barnen och på kvällen mat och fest för de vuxna.
Allt detta som jag gör för att högtidehålla dessa Dödens dagar är inte bara viktiga för mig, utan känns självklara och näst intill nödvändiga. De underlättar för mig att möta det ofattbara – döden, min egen dödlighet, min rädsla för mina anhörigas död.
Besöken på gravarna, att se ljusen som andra har tänt och att tända egna – de ger hopp om att vi på något sätt finns kvar hos dem som älskar oss även när vi gått vidare.
De ljus som tänds på Hels afton tillsammans med de korta berättelser som vi berättar om våra döda är ett sätt att hålla minnena levande, och ett sätt att sörja tillsammans.
Tackandet av Gudomarna under Alvablotet påminner mig om att ödet inte alltid ligger i mina händer, samtidigt som det ger mig tröst om att något mer finns, och att jag inte behöver vara rädd.
Slutligen, att samla familj och vänner för fest, lek och skratt lättar inte bara upp stämningen under en mörk tid på året, utan känns också som en av meningarna med livet. /Linda på FrejasÖ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar