Seden är knuten till landskapet som vi lever i. Här i Västernorrland har vi längre och mörkare vintrar än i södra Sverige. Våren kommer senare.
Högtiderna inom Seden följer årshjulets långsamma vridningar och uppmärksammar förändringarna i naturen. Därför firar jag de stora händelserna under lite andra tidpunkter än fornsedarna gör i södra Sverige.
Högtiderna inom Seden följer årshjulets långsamma vridningar och uppmärksammar förändringarna i naturen. Därför firar jag de stora händelserna under lite andra tidpunkter än fornsedarna gör i södra Sverige.
Under Disa-högtiden firar jag hur Vanadisen själv förhandlar med Thursamön om att vintern ska släppa sitt grepp om landskapet. Skade och Freja skiljs åt som vänner och jämlikar och sakta drar sig Skade tillbaka norrut och hem till fjällen, lämnar återigen sin make Njord kvar vid havet.
Vårdagjämningen är en av de högtider som jag anser är viktig, en av de största högtiderna, en av solhögtiderna. Men under den tiden ligger snön ännu djup hos oss, och även om solen värmer så känns inte livet och våren nära. Det känns tröstlöst att prata om jordens fruktbarhet när Skade härskar än.
Jag har ännu inte i min sed hittat någon mytologisk berättelse som passar in för att beskriva den förändringen i landskapet som sker då. Det hindrar mig så klart inte att ändå högtidehålla vårdagjämningen! Jag blotar till tomtar och Gudomarna och firar solens återkomst, jag smyckar med vårris, färgglada fjädrar, kycklingar och ägg.
Jag har ännu inte i min sed hittat någon mytologisk berättelse som passar in för att beskriva den förändringen i landskapet som sker då. Det hindrar mig så klart inte att ändå högtidehålla vårdagjämningen! Jag blotar till tomtar och Gudomarna och firar solens återkomst, jag smyckar med vårris, färgglada fjädrar, kycklingar och ägg.
Nu, i slutet av april, har vintern lämnat plats för vår. Den mesta snön är smält men marken är kal, brun och livlös. Nu firar jag hur Frej – fruktbarheten och livets Gud, väntar på att få komma till Gerd – jorden.
I nio dagar väntar de, och i nio dagar utför jag mindre vårblot. Den tionde dagen, då Frej och Gerd äntligen har fått sin natt tillsammans firar jag det stora Vårblotet – då är allting fullbordat, jorden är befruktad och livet kommer att komma tillbaka till oss.
De mindre vårblotet är något som jag har utfört varje år långt innan jag kallade mig fornsedare. Jag tänkte inte då att de nio dagarna var Frej och Gerds väntan på varandra, utan det kändes bara rätt att göra offer dessa dagar. Och nu, som fornsedare, har jag äntligen fått en förklaring till varför jag gjort som jag gjort, och jag fortsätter att göra som jag gör J
Jag startar våroffret nio dagar innan sista april, så att den sista, 10 dagen, antingen är på sista april, eller första maj – vad som är mest praktiskt.
Förut gav jag offer åt olika Gudinnor, de som kändes mig närmast.
I år har jag givit till både Gudinnor och Gudar, till dem som har kallat mig just den dagen. Freja, Skade, Gerd, Frej, Oden, Tor, Siv, Frigga, Nanna. Och den 10:e är Frej och Gerds dag – kanske också Nerthus som aspekten av den livgivande Moder Jord.
I år har jag givit till både Gudinnor och Gudar, till dem som har kallat mig just den dagen. Freja, Skade, Gerd, Frej, Oden, Tor, Siv, Frigga, Nanna. Och den 10:e är Frej och Gerds dag – kanske också Nerthus som aspekten av den livgivande Moder Jord.
Blotlagets Vårblot ägde rum på den åttonde dagen av mina mindre vårblot – och jag passade på att bränna en fläta av väldoftande gräs till Frigga. Som vanligt blev vårt blot perfekt – se gärna bilderna som Korpöga lagt till i förra inlägget!
/Linda på FrejasÖ
.JPG)
